Död och förruttnelse. Mörker. Kyla. Hur kan det komma sig att så många av oss här i Sverige ändå dras till denna årstid? För det finns något inspirerande över den här tiden. När jag väl sagt farväl till sommaren (jag gör det med mycket motstånd. Jag förstår inte varför sommaren måste ta slut. VARFÖR???) och insett att mitt automatiska agerande att sträcka mig efter shortsen och dra på dem, inte längre är hållbart (morgnarna är så himla kalla på min cykeltur till jobbet) så går det ganska geschwint att förlika sig med tanken: hösten har infunnit sig. (Snacka om tungviktare med föregående mening – 3 1/2 rad!) Jag är inte långsint. Är det över så är det över. Jag kan se mig besegrad, borsta dammet av mig och gå vidare. Det är höst – okej!
Tittar man på det lite närmare så är det så mycket mer än bara död och förruttnelse. Jag menar, för att vara döende löv så måste jag erkänna att de dör på ett mycket dramatiskt vis. Färgstarkt på nåt sätt. För att knappt ha lagt märke till dem under hela sommaren blir det svårt att bara gå förbi dem under den här perioden som vi befinner oss i. Jag måste bara stanna upp. Stå där och beundra dem. Var kommer alla dessa färger ifrån? Och besvära mig inte med något sånt där biologi-svar. Helt ärligt, det är som ett eldorado av färger!
Döden är oundviklig för oss men ingen ändstation. Att närma sig döden kan bli som att närma sig hösten. Sprakande, färgstarkt, överraskande. “Vem hade trott att han/hon på sin ålders höst skulle … ?” Ja, vem hade trott det, tänker jag och ler i mjugg. Go for it!
